Jag har varit så lycklig i mitt liv. Jag hade både mamma, pappa och en halv syster, vi var verkligen en familj. En sån familj som brukade bråka ibland men som snabbt blev sams igen, jag hade stunder då jag hatade min föräldrar för att jag inte fått som jag ville, men aldrig hatat de så mycket att jag aldrig mer velat se de. Bara lite hat med mycket kärlek. Fast jag har nu lärt mig att aldrig hata någon, för man vet aldrig när något händer. Som den dagen då min pappa dog,då något bara tar slut utan förvarning. Ena sekunden lever man och nästa är man död.Första natten som jag skulle sova var hemskt. Jag kunde se min pappa död när jag blundade, och då önskade jag att allt detta bara var en hemsk mardröm och att jag snart skulle vakna upp till verkligheten och att allt skulle vara bra igen. Eller att pappa skulle komma in genom ytterdörren och säga "Nu är jag hemma igen."

Men detta skulle/kommer aldrig hända hur mycket jag än vill fortfarande. Åren gick och jag mådde extremt dåligt, jag hade även självmords tankar och jag skarr mig i armarna ihop om att lindra denna jobbiga sorg.Men det hjälpte inte, mina funderingar flög till att jag borde flytta till tyskland för att känna att jag var nära min pappa. Men detta skulle inte gå, för jag var bara 15 år och hade skolan att tänka på.

Men så hände något en dag, det var sommar och gårdsfest här vart jag bor. Och min kompis hade på sig en band t-shirt, namnet på bandet var Tokio Hotel, och hon började berätta om bandet och senare på kvällen skickade hon över bandets låt Durch den Monsun. Det kändes som om världen stannade upp och det bara var jag och musiken, nu insåg jag att det här bandet var något, så jag sökte efter mer låtar av Tokio Hotel och började söka om de. Nu kände jag mig mycket närmare min pappa eftersom Tokio Hotel är ett tyskt band, vilket blev som om vi hade något gemensamt. något gemensamt hade vi nog inte, förutom att de är vanliga människor som jag. Dagarna gick, veckorna gick, månaderna gick till och med åren gick och kärleken för Tokio Hotel växte mer och mer. Mitt rum fylldes med affischer av de, högtalarna dunkade ut vacker musik varje dag. Tokio Hotel kom till Sverige 2007 för en signering, men jag fick inte gå. 2008 skulle de ha sin första konsert här i Sverige och jag skulle få gå, lyckand var stor. Äntligen sa jag. Nu skulle jag få se mina stora idoler, trodde jag tills jag fick veta att sångaren Bill har fått en chysta i halsen och var tvungen att opereras, och alla konserter vart inställda. Och jag vart livrädd, skulle detta vara bli slutet för Tokio Hotel? Tårarna rann och jag föll ner i det svarta hålet igen, självmords tankarna kom tillbaka. Skulle detta bli slutet för de, så skulle jag inte orka leva, tänkte jag. Men efter operationen och vilan, kom Bill tillbaka och de var snabbt ute på turné igen. Dock inte till Sverige, men så länge de mår bra så klarar jag mig. Så fort de kommer till Sverige så ska jag se till att vara där.

Men mitt hjärta är fortfarande sönder och kommer aldrig kunna lagas igen. För igen kan ersätta min pappa. R.I.P Pappa<3 Men sorgen är mindre och jag ser en långa framtid för mig, Tack Tokio Hotel för att ni finns!

Jag har varit så lycklig i mitt liv. Jag hade både mamma, pappa och en halv syster, vi var verkligen en familj. En sån familj som brukade bråka ibland men som snabbt blev sams igen, jag hade stunder då jag hatade min föräldrar för att jag inte fått som jag ville, men aldrig hatat de så mycket att jag aldrig mer velat se de. Bara lite hat med mycket kärlek. Fast jag har nu lärt mig att aldrig hata någon, för man vet aldrig när något händer. Som den dagen då min pappa dog,då något bara tar slut utan förvarning. Ena sekunden lever man och nästa är man död.Första natten som jag skulle sova var hemskt. Jag kunde se min pappa död när jag blundade, och då önskade jag att allt detta bara var en hemsk mardröm och att jag snart skulle vakna upp till verkligheten och att allt skulle vara bra igen. Eller att pappa skulle komma in genom ytterdörren och säga "Nu är jag hemma igen."

Men detta skulle/kommer aldrig hända hur mycket jag än vill fortfarande. Åren gick och jag mådde extremt dåligt, jag hade även självmords tankar och jag skarr mig i armarna ihop om att lindra denna jobbiga sorg.Men det hjälpte inte, mina funderingar flög till att jag borde flytta till tyskland för att känna att jag var nära min pappa. Men detta skulle inte gå, för jag var bara 15 år och hade skolan att tänka på.

Men så hände något en dag, det var sommar och gårdsfest här vart jag bor. Och min kompis hade på sig en band t-shirt, namnet på bandet var Tokio Hotel, och hon började berätta om bandet och senare på kvällen skickade hon över bandets låt Durch den Monsun. Det kändes som om världen stannade upp och det bara var jag och musiken, nu insåg jag att det här bandet var något, så jag sökte efter mer låtar av Tokio Hotel och började söka om de. Nu kände jag mig mycket närmare min pappa eftersom Tokio Hotel är ett tyskt band, vilket blev som om vi hade något gemensamt. något gemensamt hade vi nog inte, förutom att de är vanliga människor som jag. Dagarna gick, veckorna gick, månaderna gick till och med åren gick och kärleken för Tokio Hotel växte mer och mer. Mitt rum fylldes med affischer av de, högtalarna dunkade ut vacker musik varje dag. Tokio Hotel kom till Sverige 2007 för en signering, men jag fick inte gå. 2008 skulle de ha sin första konsert här i Sverige och jag skulle få gå, lyckand var stor. Äntligen sa jag. Nu skulle jag få se mina stora idoler, trodde jag tills jag fick veta att sångaren Bill har fått en chysta i halsen och var tvungen att opereras, och alla konserter vart inställda. Och jag vart livrädd, skulle detta vara bli slutet för Tokio Hotel? Tårarna rann och jag föll ner i det svarta hålet igen, självmords tankarna kom tillbaka. Skulle detta bli slutet för de, så skulle jag inte orka leva, tänkte jag. Men efter operationen och vilan, kom Bill tillbaka och de var snabbt ute på turné igen. Dock inte till Sverige, men så länge de mår bra så klarar jag mig. Så fort de kommer till Sverige så ska jag se till att vara där.

Men mitt hjärta är fortfarande sönder och kommer aldrig kunna lagas igen. För igen kan ersätta min pappa. R.I.P Pappa<3 Men sorgen är mindre och jag ser en långa framtid för mig, Tack Tokio Hotel för att ni finns!

See ya<333

R.I.P pappa<333